Aktuellt Intervju Jönköping Krönikor Lokalt 

Ung, nybliven mamma och i riskgrupp för covid-19

Det är en grå och kall dag i januari, en ganska tråkig januaritisdag helt enkelt. Just den här gråa tisdagen i januari är lite tråkigare än en vanlig grå tisdag i januari. De nya restriktionerna för pandemin har precis rasat som ett korthus för alla svenskar som tvingas att återgå till ett mer anpassat liv igen då covidsmittan ökar i Sverige. De mest utsatta är såklart de som lever i riskgrupp för covidsmittan och en av dem är 31-åriga Roxanna Flores.

Det är så livet är och jag kan inte göra något åt det.

Roxanna Flores

När jag ringer på dörren hemma hos Roxanna så hör jag hennes åtta månader gamla son Matteus som håller låda där inne, han härjar så att det hörs i hela trapphuset ut igenom ytterdörren. Det är så tyst i trappuppgången att man hade hört en knappnål falla om det inte var för Matteus. Det var tyst hela promenaden bort till Roxannas hus mitt i stan, som om det låg sorg i luften. Jag hörde bara några fordon som sakta körde förbi och en äldre dam som gick med sin rullator med livet som insats på de is befläckade trottoarerna.

Roxanna öppnar dörren med en slarvig tofs på huvudet iklädd pyjamasbyxor,

– kom in, jag håller på att göra köttfärssås säger hon och fortsätter ut i köket.

Jag hänger av mig ytterkläderna i hallen och går in i köket där det är fullt pådrag av Matteus som just nu är inne i en period då han skriker så fort han inte får uppmärksamhet, säger hans mamma. Roxanna och hennes sambo Orvar tjafsar om köttfärssåsen som tillagas på spisen.

-Här måste vi tydligen göra två köttfärssåser, säger hennes sambo Orvar.

– Jaha svarar jag, en med och en utan lök eller? Det är nämligen så det brukar fungera hemma hos mig skrattar jag.

Det är väl oftast så med just köttfärssås att alla gör just den rätten efter tycke och smak och ingen är den andre lik.

-Nej svarar Orvar, en tomatbaserad och en med grädde. Titta, det där ser väl inte gott ut säger han och pekar på Roxannas köttfärssås som är tomatbaserad.

Jag skrattar lite åt deras tjafs och tar upp Matteus som blir helt knäpptyst och verkar väldigt fascinerad över mina målade ögonfransar som han gärna vill känna lite på. Jag njuter en stund av att livet känns som vanligt igen i deras kök där på Torpa, men livet är långt ifrån som vanligt egentligen.

Roxanna är uppvuxen i Varberg och 2008, alltså när hon var 18 år så drabbades hon av en mycket ovanlig sjukdom. Hon fick en hjärnhinneinflammation Anti NMDA, som hon var först med i Sverige att insjukna i. När Roxanna kom in med en ambulans till akutvårdsavdelningen i Varberg, så hade läkarna ingen aning om vad som var fel. Dagen då hennes liv blev helt blackout för nio månader framöver började med att hon inte kunde ta på sig strumpbyxorna på morgonen, hon visste inte längre hur man gjorde. Dagen fortsatte med att hon inte kunde låsa upp dörren hemma. Hon fick helt enkelt inte ihop motoriken. På sjukhuset så insåg de ganska snabbt att de inte hade kapaciteten för att hjälpa henne, så hon fördes med ilfart till lasarettet i Halmstad. I Halmstad hade läkarna ständig kontakt med hjärnspecialister i Lund och efter en vecka så krävde Roxannas pappa att hon skulle förflyttas till Universitetssjukhuset i Lund. Läkarna misstänkte att Roxanna hade ett övertryck i hjärnan och rakade av henne allt hår för att operera in en shunt. Shunten är en klaffapparat som opereras in i huvudet för att styra så att hjärnryggmärgsvätskan rinner ut i blodet. Efter stamcellsbyte, blodbyte och operation av shunt började Roxanna få epileptiska anfall. Anfallen blev bara värre av medicinering, så läkarna såg ingen annan utväg utan bestämde sig för att söva ner Roxanna.

Här försvinner nästan ett

år av Roxannas liv.

Av en slump så var professorn ifrån sjukhuset på en läkarkonferens med andra läkare ifrån USA som berättade om symtomen som professorn kunde koppla till Roxannas ovanliga sjukdom och sakta men säkert väcktes hon upp.

När Roxanna vaknar är ett väldigt viktigt år av hennes liv som bortblåst. Året då du får gå på krogen för första gången och året då du tar studenten finns helt enkelt inte för henne. Trots förlusten så lever hon, ingen trodde att hon skulle överleva. Så även om hon idag har en ständig immunbrist och medicineras med sprutor en gång i månaden för att ens klara av en vanlig förkylning så är hon en av de mest positiva människor jag träffat. Jag skulle säga att vi alla har ganska mycket att lära av den här kvinnan.

https://studio.youtube.com/video/61mFWx6EMDE/edit

-Det är så här livet är säger hon, jag kan inte ändra på det och jag lever mitt liv som vanligt även nu under pandemin.

Roxanna har varit mammaledig sedan nio månader tillbaka, men har hoppat in extra och arbetat både på sitt ordinarie jobb i butik och på sitt extrajobb inom restaurang. När vi slår oss ner i soffan efter att köttfärssåsen puttrat färdigt med varsin kopp kaffe så berättar hon att hon sökt dagisplats till Matteus. I mitt stilla sinne så tänker jag tillbaka på all vabb som första året på dagis inneburit med båda mina barn och det slår mig hur jäkla modig hon är som inte ens ser det som ett hinder i sitt liv. Trots pandemi och trots ett ständigt nedsatt immunförsvar, så tar hon sig an livet med en klackspark.

Jag försöker att sätta mig in i hennes situation och frågar om hon inte är orolig?

-Nej, svarar hon. Det finns ändå inget jag kan göra!

Livet är här och nu, oavsett pandemi eller riskgrupp för Roxanna.

– Jag brukar försöka sprita händerna när jag hanterar pengar på jobbet, fortsätter hon men annars lever jag som vanligt. Både privat och på jobbet. Jag börjar känna mig lite illa till mods som sitter där hemma i hennes hem, som hon förvisso bjudit in mig till. Men tänk, bara tänk om jag råkar att ha smittan på mina byxor och sitter där nu med min kaffekopp i hennes soffa och tar död på henne. En något dramatisk tanke kanske som flög igenom mitt huvud, men inte helt orimlig. Det finns säkert de som skulle kalla det för dumhet att vara så obrydd som Roxanna är, men i min värld är hon modig. Hon tar vara på livet här och nu, med eller utan pandemi så ler hon alltid. Hon vet allt för väl hur det känns när livet rycks ifrån oss och styrkan som hon bär med sig av den upplevelsen gör henne till en riktigt superwomen!

Men tänker du aldrig på alla kunder som rör sig runt dig hela dagarna frågar jag?

-Nej inte speciellt mycket, svarar hon.

Så det är vad jag tar med mig ifrån det här mötet med en kvinna som lever i riskgrupp för pandemin. Roxannas drivkraft, och positiva syn på livet. Vi formar våra egna liv och jag är upp över öronen förälskad i hur den här kvinnan formar sitt! Hon kunde valt att låsa in sig i flera år och gå miste om livet för sin rädsla över pandemin. Men hon väljer att leva, precis här och nu oavsett vilka hinder hon möter på vägen.

Related posts