Nyheter 

Vem fan vill bli polis

Efter att rapport efter rapport kommer fram om hur polisen har behandlats efter Rasmus Paludans demonstrationer undrar jag hur någon ungdom som ser polisernas skräckslagna ansikten och hur de tvingas fly kan tänka: det där, det skall vara jag en dag.
Jag har tagit kontakt med polisstudenten Filippa M som berättar hur hon ser på situationen och vad som gjorde henne intresserad av att påbörja polisutbildningen.

Jag sitter och läser om upproren som får poliser att fly för sina liv, polisbilar som blir uppbrända och stulna och hur det är allmänt oroligt i städerna där högerextremisten Rasmus Paludan demonstrerat och bränt upp koranen. Ilska och upprördhet växer inom mig när jag tänker hur polisen kan låta detta hända. Jag råkar vända blicken åt vänster och ser i spegeln hur jag halvligger i  en några dagars välanvänd T-shirt och underkläder, med en rykande nybryggd kopp kaffe som ger rummet en välbehövlig doft. Allt i min säkra och bekväma lägenhet. Är det verkligen rätt att jag skall ifrågasätta hur poliserna gör sitt jobb? Jag har inte en blekaste aning om hur det var att vara i den position som dessa poliser befann sig i.

Jag börjar fundera kring varför någon skulle vilja utbilda sig till polis, att ge så mycket och försätta sig i farliga situationer, endast för att få stenar kastade på sig som tack. Mitt eget val av yrke förmedlar ett mer narcissistiskt personlighetsdrag då jag tydligen anser att mina tankar är så otroligt bra och viktiga så att hela allmänheten måste få tillgång till dem. Jag gissar att de flesta som utbildar sig till polis har mer medmänskliga personlighetsdrag vilket är spännande för mig som journalist att undersöka. Jag träffade polisstudenten Filippa M som är inne på sitt andra år av polisutbildningen, för att förstå vad som lockar med yrket där man kan göra allt rätt men i många fall enbart få hat som tack.

Det är en härlig eftermiddag med lätt solljus som tränger fram mellan molnen, vi möts på ett kafé strax utanför Göteborg och får varsin kopp rykande nybryggt kaffe (som tur är har jag sedan halvliggandet i soffan hunnit få på mig ordentliga kläder), och slår oss ned vid ett bord ute och diskuterar varför hon valde polisyrket.
Filippa har tidigare jobbat på en bensinmack i Göteborg och hon berättar att med det jobbet ser man många händelser som kanske inte tillhör det vanliga som t.ex. alkoholpåverkade bilförare, rån eller förhållanden med manipulativa partners. Det är en position där man kan bli väldigt hjälplös och det enda man kan göra är att ringa polis. Det var inspirerande att se poliserna dyka upp och hjälpa personer i nöd och Filippa säger att det var en av de största anledningarna till varför hon sökte polisutbildningen.
Hon fortsätter att berätta om hur mycket hon brinner för kvinnors rätt i samhället och menar att många kvinnor kan fastna i manipulativa förhållanden där deras partner har all makt. Filippa vill hjälpa dessa kvinnor att få den hjälp de behöver.

Bakom den stränga polisbrickan gömmer sig en omtänksam och genuin människa.


Hon berättar vidare att det har funnits en del poliser i hennes bekantskapskrets så hon ansåg sig ha en ganska bra bild av vad arbetet innebar som t.ex. att patrullera på stan och åka på larm m.m. Men det var först när utbildningen började som hon insåg komplexiteten i yrket. Det är en enorm mängd juridik man som polis måste behärska för att kunna ta rätt beslut i rätt läge, att kunna hantera sin puls som annars kan resultera i felbeslut och det är ändå bara toppen av isberget. Det är ju bara en bråkdel av allt man måste kunna hantera och det är ”endast” för att kunna patrullera. Det finns mängder av olika avdelningar inom polisen som allmänheten kanske inte tänker på.

Så hur fungerar då polisutbildningen? Väljer man inriktning och får en specifik utbildning för att hamna på en viss avdelning?

Filippa berättar att alla som jobbar inom polisen genomgår samma utbildning. En grundutbildning för att kunna vara ute som polis och jobba. Efter grundutbildningen går man som aspirant (praktik) i ett halvår, för att säkerställa att personen klarar av yrket. Efter praktiken rekommenderas man att jobba i yttre tjänst i ett par år innan man vidareutbildar sig inom en specifik inriktning.
Hon själv vill jobba på ingripande, som innebär att patrullera med radio och bil i några år för att förstå vad jobbet verkligen innebär och vilka utmaningar som kommer med det innan hon hoppas kunna inrikta sig inom Brott i nära som innebär att utreda, hjälpa, lösa konflikter och andra krissituationer inom familjer, förhållanden och nära relationer.

En av skolans träningsanläggningar

I utbildningen får studenterna lära sig om det mesta som behövs inom polisyrket och att agera ansvarsfullt(?) i olika tänkbara situationer. Filippa berättar som exempel att hon har fått testa att bli pepparsprayad för att veta hur det känns och för att lära sig hur hon som individ hanterar det.
Vi talar om vad som kan vara det jobbigaste med utbildningen varpå hon svarar att som tidigare nämnt är juridiken en utmaning och att allt man skall kunna ”behind the scenes” är väldigt svårt och komplext. Hon menar samtidigt att det antagligen är bra för eftersom det är så svårt så måste man lägga ner extra mycket tid på det, vilket i sin tur är nödvändigt då det är en så pass viktig del i yrket. På frågan vad som är bäst med utbildningen svarar hon:

”Det är det praktiska, när vi får testa olika situationer och se hur vi hanterar dem”.

Jag skrattar till lite och ifrågasätter:

”Även pepparsprayen?”

”Haha, ja även pepparsprayen…”

Vi skrattar till och jag tänker för mig själv att jag blir väldigt imponerad av hennes tankesätt.

Hon berättar att hon är en pratglad person och delar mer än gärna med sig av vad som händer i livet, men som polis kan man lätt bli utsatt om man berättar det på tillställningar. Folk vill gärna skapa diskussioner kring yrket eller t.o.m. hota personen endast för att hen är polis. Man skryter inte gärna om sitt yrke om man är polis.

Efter en lärorik och intressant diskussion kring polisutbildning, och för mig en lära om medmänsklighet, börjar det rykande kaffet inte vara lika rykande, solen har gömt sig bakom molnen och en extra tröja får tas på när vi börjar närma oss en avslutning på intervjun. Innan vi slutar vill jag veta om kravallerna som uppstått har påverkat henne på något vis.
Hon tänker efter en liten stund och berättar sedan att för många andra kan det nog absolut påverka och att det kan nog vara många ungdomar som backar från att gå polisutbildning p.g.a. vad som hänt. Det kan bli problematiskt, särskilt för mindre städer där man inte är lika välbemannade, och där varje polis är av yttersta vikt. Men hon själv blir mer inspirerad att kunna vara med och påverka när sådana här situationer uppstår och hon kan knappt vänta på att få gå ut och jobba på riktigt.

Efter vårt möte har jag en varm känsla i kroppen av hopp och inspiration för vad jag själv kan göra för att få samhället till en bättre plats och jag hoppas att med denna intervju kunna förmedla en inblick i vilka fantastiskt genuina människor som kan gömmas bakom polisbrickan. Det finns ungdomar som genuint vill hjälpa samhället och som är redo att sätta sig i farliga situationer, enbart för andras säkerhet.

Related posts